12: Et dukkehjem

Författare: Henrik Ibsen
Titel: Et dukkehjem

Även om det gick lättare än jag hade trott så är det faktiskt jobbigt att läsa på norska! (Misstänker att Barbadamp inte håller med...)

Det går inte att komma ifrån att det är spännande att läsa något som är skrivet för så länge sedan och ändå känns så aktuellt. Bara den diskussion som uppstod i klassrummet visar på det. För hur är det egentligen - kan en mamma verkligen lämna sina barn? Oavsett vad det nu kan vara som driver henne.

Lämnar hon hemmet för att förvekliga sig själv? Eller för att hon inte står ut med att bara vara sin mans docka?

Intressant kuriosa hittade jag på norska wikipedia, där det står att i Kina heter feminism noraism, uppkallat efter huvudpersonen i Et dukkehjem.

11: Röda rummet

Författare: August Strindberg
Titel: Röda rummet

Jag tror inte att många är så chockade som jag när jag nu meddelar att jag har läst en bok av Strindberg. Och att jag tyckte om den!

Eller jag tyckte i alla fall om språket. Stilen. Sarkasmen.

Handlingen däremot. Eeeh... återkommer (aldrig) till den, när jag kommit fram till vad den egentligen handlade om...

Men som sagt, språkligt var den ofta synnerligen underhållande. Tänka sig. Efter 12 år börjar jag till och med förlika mig med gamle Strindberg!

Måste ringa mamma och berätta!

10: Brott och straff

Titel: Brott och straff
Författare: Fjodor Dostojevskij

Det är främst tre saker som jag kommer ihåg från Brott och straff från förra gången jag läste den. (Då som färdlektyr på väg till och från komvux.)

1. Den är tjock
2. Alla har konstiga namn, dessutom olika namn beroende på vem de pratar med
3. Det var väldigt spännande att följa mördaren strax innan och under mordet

Nu har jag alltså tryckt i mig denna 630-sidiga roman än en gång.

Och ja. Den är tjock. Och folk har konstiga namn.

Det som var en stor skillnad den här gången var att nu tyckte jag att det var spännande att följa Raskolnikov hela tiden. Hans tankar. Hans sjukdom. Hur han bryts ned.

Och mordet så klart. Det är maffig läsning. Likaså beskrivningen av den överkörde mannen. Och beskrivningarna av de eländiga miljöer berättelsen utspelar sig i.

Jag tror minsann att jag gillar realismen!

9: Madame Bovary

Författare: Gustave Flaubert
Titel: Madame Bovary

Såhär några hundra år senare är det väldigt svårt att förstå att Madame Bovary på sin tid ansågs så snuskig att författaren drogs inför rätta. (Den kom ut 1856.)

Men, de pikanta sexscenerna som den uttråkade hustrun upplever med sin älskare var alltså nog för att uppröra dåtidens moralsnubbar. Att hon inte bara hade sex, utan dessutom uppskattade det, och ville ha massor hela tiden, var väl det som upprörde mest...

Det är inte svårt att förstå att Emma blir både shopaholic och sexaholic, som jag antar att hon skulle kallas idag. Fy fasiken, vad det verkar tråkigt att vara hemmfru! (Om man ser det ur hennes perspektiv i alla fall.)

8: Pappa Goriot

Titel: Pappa Goriot
Författare: Honoré de Balzac

Jag kom ihåg en enda sak om den här boken från gymnasiet. Min svensklärare råkade blanda ihop författaren och bokens titel, vilket resulterade i att hon presenterade Pappa Gonnoré för en gapskrattande klass!

En ganska häftig bok, som handlar om hur djupt en människa kan sänka sig själv, för att kunna ge sina barn det allra bästa. Barn som över huvud taget inte reflekterar över hur föräldrarna (i det här fallet pappan) anstränger sig, och till och med förnedrar sig, för deras skull.

Modernistiska (realistiska) romaner kan ofta ha en förmåga att bli överdrivet detaljerade, så att jag plötsligt märker att jag läst flera sidor utan att ha läst dem. I Pappa Goriot tycker jag att detaljerna bara ger en skön stämning, framför allt en ganska ironisk sådan.