Författare: Stig Dagerman
Språket i den här romanen är något av det häftigaste jag någonsin har läst! Flera gånger måste jag stanna till och suga på en del formuleringar, bara för att de är så... bra! (Att jag inte kan komma på ett bättre ord än så! Jag skyller på att jag har sommarlov.)
Innehållet däremot tog det ganska lång tid för mig att komma in i. Det känns på något vis som att språket är det viktigaste och att resten har hamnat i skymundan. När jag har läst ett tag - närmare bestämt långt mer än hälften av boken - börjar jag förstå. Och så snart jag läste ut Ormen kände jag ett starkt behov av att läsa den igen. Då förstod jag ju äntligen storheten!
I kommentaren på slutet finns en mängd citat från recensioner som boken fick när den var nyutkommen . Jag väljer att citera Artur Lundkvist (publ. 1945)
Hans [Dagermans] roman "Ormen" är motivistiskt splittrad men uppvisar i gengäld
en intressant tematisk sammanhållning. Temat gäller den bottenångest och djupt
rotade fruktan som frodas också i det svenska folkhemmet.
