Författare: Voltaire
Mycket läsning blev det inför tentan (om nån tycker att jag har lite märklig smak)...
Och det hände nånting spännande!
Jag tyckte nämligen att Candide var riktigt rolig! Kanske inte det bästa jag nånsin läst, men om någon vill läsa en riktigt "klassisk klassiker" någon gång så skulle jag faktiskt kunna rekommendera denna.
Särskilt gillade jag ett avsnitt där "Pococurante, en förnäm venetianare" totalsågar Iliaden. Kanske är det för att jag inte var överförtjust i den?...
Den bereder mig icke någon njutning, svarade Pococurante kallt. Fordom fick man mig att inbilla mig själv, att jag erfor nöje, när jag läste den. Men sanningen var, att jag leddes ihjäl av dessa ideligen återkommande drabbningar, som alla likna varandra, dessa gudar, som ständigt är i rörelse, men aldrig företaga något avgörande, denna Helena som ger anledning till kriget, men som man knappast får se i dikten, detta Troja, som belägras i det oändliga, men aldrig intages.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar